Vart ska man börja?
Hej och välkomna till…

Ja… Jag tänkte så här att jag läste riktigt mcyket ”BRUS” (brus är olika störningar som göra att mottagaren i det här fallet jag som ska ta emot texten som är skriven upplever och gör att den kan feltolka eller missa delar av budskapet) i kurslitteraturen idag. Läste första kapitlet i Jostein Gripruds bok Mediekultur, Mediesamhälle.  Vår tjockaste bok, så ja, dags att börja med den nu tänkte jag.

Så medan jag läser hittar jag olika saker jag hakade upp mig på, det blev som brus för mig. Det första riktiga var detta.

”Vi upptäcker exempelvis tidigt att människor omkring oss ser olika ut mellan benen, och detta är en avgörande upptäckt”

Det känns om att det verkligen har relevans när man läser medie- och kommunikationsvetenskap? I och för sig handlar kapitlet mycket om identitet (vilket jag återkommer till), men det blev ett brus helt klart.

En annan rolig mening är denna om personlighet som också diskuteras i kapitlet i samband med hur man identifierar sig med olika personer, saker, kulturer och även idoldyrkan.
”Det de identifierar sig med är framför allt idolernas personlighet (av latinets persona = mask)”. Plötsligt känns det som om hela min världs bild och människouppfattning får mening och bekräftelse. Visst bär vi alla masker och gömmer våra rätta jag bakom datorskärmen. Ofta om man ser idoler som musikartister eller skådespelar så är dem ”on stage” och det är den uppfattning vi får av dem, den bild de väljer att visa. Deras ”off stage” får vi ofta aldrig se, utan det är bara masken de tar på när de kliver upp på scenen eller vitaduken.

Gripsrud är en norsk professor i medievitenskap i Bergen (Norge). Han har som sagt skrivit denna bok och ju mer jag läser ju mer inser jag att något inte stämmer. Alla och jag menar alla förklaringar och exempel hänvisar till svenska saker. Så som Göteborg, göteborgare, SVT, SR, Malmö- och Kirunabor och även så långt som att han drar Norgeskämt mitt i allt ihop. Jag inser snabbt att boken är ju översatt av ingen mindre än en göteborgare, översättaren har gått så långt att han har försvenskat boken och det känns som att ta i lite.

 ”Om man i svepande ordalag talar om hur det var tidigare i Sverige”

Det känns ju väldigt norskt det där liksom, NOT! Fast jag antar det blir lättare för oss ”svenskar” att relatera till boken så, men det känns ändå onödigt. Räcker det inte med att den är på svenska? Eller har verkligen norska professorer inget bättre för sig än att dra paralleller när de skriver kurslitteratur?

Som ofta och alltid går alla ämnen du någonsin läst ihop på alla sätt och vis. I det här kapitlet som delvis handlade om hur vi bildar vår identitet och personlighet kom den gamla goda gymnasie- psykologin tillbaka tillsammans med kära gamle Sigmund Freud och hans socialpsykologi och hans ”superego”. Måste säga att Freud, det var ett angenämt återseende!

När vi ändå är inne på identitet igen så måste jag avrunda med att ta en sista referens från dagens ”underhållande” läsning för att hedra mitt eget lapptäcke (som tog 9 månader att sy).

[HÄR SKA DET VARA EN BILD PÅ MITT LAPPTÄCKE MEN INTERNET VILL INTE LADDA UPP DEN]

”Medierna hjälper alltså övriga samhällsinstitutioner med att berätta för oss vad det betyder att vara pojke eller flicka, vad det betyder att komma från Norrland eller Skåne… … Vår >identitet< är med andra ord ett lapptäcke av identiteter, en sammanflätning av likheter och skillnader i förhållande till andra människor”

Tack för att ni orkade läsa, jag behövde bara få ur mig detta ”fascinerande” jag läst idag.
Brus, som sagt var…
Kram på er!